Små barn...små bekymmer, stora barn...stora bekymmer
Okej... Här sitter jag ensam och grubblar över barna...
Detta man säger att små barn... små bekymmer och stora barn... stora bekymmer.
DET STÄMMER SÅ BRA har jag kommit på.
Har en son på 20 år som är en dörrmatta för sin flickvän. "Lilla Fridolf" typ. Flickvännen är ung bara 16 år och bortskämd, föräldrar som inte bryr sig om henne eller hennes bror (finns fosterbarn som kommer före). Hon ljuger, varit otrogen, manipulerar sin omgivning... vill ha uppmärksamhet... det är tydligt.
De har varit ihop i 2 år till och från...Jag har tappat räkningen och vet inte vad som gäller direkt. Det är hon som gör slut hela tiden och sonen blir ledsen. Han har mer känslor för henne än vad hon har för honom. Och han ger henne nya chanser hela tiden. Han säger att han har förlåtit att hon var otrogen, men det har han inte, visar det sig. Han ger henne chans på chans på chans. Man tycker ju att någon gång måste han få nog. Han är ju värd så mycket mer och jag ser hur dåligt han mår. Han kan inte säga ifrån till henne. Hans självkänsla och självförtroende är det inte mycket kvar av nu.
Han har knappt några vänner kvar. Pappan och de andra syskonen har tröttnat totalt på det hela. Alla i familjen blir drabbade av allt skitsnack och bråk.
Man vill så gärna hjälpa till, men man vet inte hur man ska få honom att öppna upp sina ögon för det som finns framför honom. Som alla andra ser men inte han...eller han vill inte erkänna det för sig själv.
De båda är här hos mig, de hade tydligen varit isär igen och blivit ihop igen... jag hänger inte med längre. Men nu sa han att detta är sista chansen för henne och man vill ju tro honom... men de orden har han sagt förut.
Han ville komma bort från pappan som han bor hos och hon ville tydligen också komma bort från sina föräldrar. Och självklart är han välkommen och hon får följa med... för jag får en chans att kunna prata med honom själv och försöka att gnugga in lite mod och kanske att han ser sanningen... hur det verkligen är. Som jag sagt till honom så är jag orolig för honom då jag ser att han inte mår bra. Han är värd så mycket mera... han har ju hela livet framför sig. Han måste börja tänka på sig själv i första hand nu. Han skulle behöva vara själv och tänka över vad han vill med sitt liv.
Han skulle även behöva leta efter jobb, så han kan försörja sig och snart kanske flytta hemifrån till något eget. Han har bil som kostar.
Men inte händer det mycket på den fronten. Det enda som han gör är att sitta framför datorn och spela online spel när han inte är med henne då.
Vilket liv.
Jag har 4 killar i åldern 15, 17, 20, 22 och alla har de sina bekymmer med skolan, jobb och flickvänner. Ibland önskar man att de skulle vara små igen.
Hej hopp det blev ett rörigt inlägg... men jag har ju fått ventilerat mig i alla fall och det är ju det viktigaste. Jag börjar förstå detta med blogg nu... Typ dagbok ...ja ja, jag är trög... hahaha
Bye Bye
// Eva
Tyvärr så finns det inte så mycket man kan göra som förälder. Säger man en sak så gör de tvärt emot, det ändras inte med åldern! Jag tror nog att han ser vad som händer men han har valt att blunda för det och ju mer folk påpekar det hon gör ju mer beslutsam blir han att bevisa att alla har fel, vilket hon bevisar att de inte har.
Som jag ser det så har du två val:
Antingen så backar du undan och stöttar, behåller dina åsikter för dig själv eller så går du direkt till källan, alltså till henne!
Hon har egentligen inga känslor för honom och så snart någon annan dyker upp så hoppar hon på det tåget och så kommer det att fortsätta tills han sätter stopp men just nu så ger hon honom något som han inte är villig att ge upp än men en dag så kommer han att inse det. Du har inte uppfostrat några idioter!
Men du, han måste bort från datorn!
Ha det bra!
